Ibland går vissa egenskaper i arv i en familj.
Inte genom ord.
Inte genom regler.
Utan genom hur människor lever sina liv.
Du kanske minns en man som drev ett litet slakteri och en butik i Sorsele.
Barnen var många.
Kunderna kände honom.
Och när någon hade det svårt fick de ibland handla ändå.
På kredit.
Inte för att det var en bra affär.
Utan för att hjärtat sa att det var rätt.
Till slut gick affären omkull.
För snällheten räknade inte lika noggrant som böckerna.
Arvet som blev kvar
Men något annat gick inte i konkurs.
Snällheten.
Den följde med vidare i barnen.
Och i barnbarnen.
Den finns där som en stilla reflex:
Att hjälpa när någon behöver det.
När du själv märker det
Du kan ibland känna igen det i dig själv.
Du kan ge bort den sista skjortan
om någon verkligen behöver den.
Inte för att du inte förstår värdet av saker.
Utan för att du vet något annat också.
Att du har förmågan att skaffa dig en ny.
Den lilla nyckeln
Människor som vågar ge bort något
har ofta ett särskilt slags trygghet.
De vet att värdet inte bara ligger i det de äger.
Utan i det de kan skapa igen.
Den stilla tanken
En del arv mäts i pengar.
Andra i något svårare att räkna.
Ett öppet hjärta.
En hand som hjälper.
Och modet att ibland ge bort sin sista skjorta
för att man vet att livet ger fler.