Du kanske någon gång har stått vid en gravsten.
Ett namn.
Ett datum.
Några ord i sten.
För en del människor känns det rätt.
Det är en plats att stanna upp vid.
Men för dig kanske det känns annorlunda.
Det kan vara svårt att knyta någon du älskat till en sten med ett namn på.
Du kanske hellre tänker på dem på ett annat sätt.
Som något som fortfarande lever.
Ett träd som står stadigt i jorden.
Som följer årstiderna.
På våren kommer nya blad.
På sommaren står det i kraft.
På hösten släpper det taget.
På vintern vilar det.
Och när du står där kan du känna något enkelt och fridfullt:
Livet fortsätter.
Inte på samma sätt som förr.
Men ändå nära.
Den stilla tanken
Kanske är det därför ett träd kan kännas rätt.
För stenen talar om att något har varit.
Men trädet påminner dig om
att något fortfarande lever vidare.