Du minns henne som en stark kvinna.
En sådan som inte gjorde mycket väsen av sig
men som bar mer arbete än de flesta.
Mark skulle brytas.
Stubbar bort.
Barn födas.
Livet skulle framåt.
Och hon stod där mitt i allt.
Den jordnära humorn
Men mitt i styrkan fanns också ett skratt.
Den sortens humor som fanns på torp och gårdar.
Rak.
Lite busig.
Men alltid med värme.
När pojkarna började bli stora
och livet började ta sina första steg in i vuxenvärlden
kunde hon ibland luta sig fram lite och säga med ett skratt:
“Ha du tappa bånpilla än?”
Alla visste vad hon menade.
Och skrattet kom direkt.
Inte för att reta någon illa
utan för att livet alltid har haft sina steg
som alla måste igenom.
Den lilla nyckeln
Starka människor från den tiden
var ofta lika naturliga inför livet
som inför väder och arbete.
Födsel.
Växt.
Åldrande.
Allt var bara en del av livet.
Den stilla bilden
När du tänker på henne idag
ser du kanske två saker samtidigt.
Kvinnan som stod med stubbrytaren i jorden.
Och samma kvinna som kunde luta sig fram
med ett skratt i ögonen.