Du kan ibland höra hans röst igen.
Inte högt.
Inte som ett stort tal.
Bara de där små meningarna som hörde till vardagen.
När något gick på tok kunde han utbrista:
“Måtte fan ta mig.”
Inte av ilska egentligen.
Mer som en suck över livet.
Och när kylan kom i kroppen:
“Karin, fly mig en filt.”
En enkel begäran.
Som om världen kunde bli lite bättre med en filt över axlarna.
Den lilla ordningen
Ibland fanns det också små saker som skulle göras.
En skjortknapp som hängde fel.
Då kom den stilla uppmaningen:
“Knäpp skjortknappen.”
Inte som en tillsägelse.
Mer som en liten rättning av världen.
Den stora tystnaden
Men det fanns också en regel i huset.
När han skulle sova.
Då kom den högtidliga ordern:
“Absolut största möjliga tystnad – geniet ska sova.”
Och kanske låg det ett litet skratt i orden.
Lite självironi.
Lite allvar.
Den lilla nyckeln
Människor lämnar ofta efter sig stora saker.
Men det som stannar längst är ofta något annat.
Små ord.
En ton i rösten.
Meningar som plötsligt dyker upp i minnet många år senare.
Den stilla tanken
När du hör dem igen inom dig
är det nästan som om personen fortfarande finns där.
Inte i en bild.
Utan i rösten som en gång fyllde rummet.