När du går ut i skogen eller till en fors finns det en sak som nästan är självklar.
Kaffepannan.
Den ligger där i säcken.
Svart av många eldar.
Lite knottrig av årens bruk.
Den kanske inte har använts på länge nu.
Men när du ser den vet du direkt vad den betyder.
Den hör hemma vid en eld.
Elden och maten
När du är ung följer du med någon som kan det där.
Kanske din far.
Han sätter sig lugnt vid elden och börjar plocka fram saker ur väskan.
Rökt fläsk.
Hamburgerkött.
Getost.
Rökt renkött.
Tunnbröd.
Plötsligt doftar skogen som en liten restaurang.
Elden sprakar.
Kaffepannan sjuder.
Och du förstår att mat i skogen smakar på ett sätt
som den aldrig gör vid ett köksbord.
Det som går i arv
Senare i livet står du där själv.
Kanske med elever eller människor du arbetar med.
Det är dags för fika.
Du säger lite högtidligt:
“Nu är det dags för en konstnärsmacka och kaffe.”
Och när tunnbrödet, renköttet och kaffet kommer fram
blir många förvånade.
Inte för att det är märkvärdigt.
Utan för att det är äkta.
En upplevelse de inte väntat sig.
Och som de inte glömmer.
Den lilla nyckeln
Det du själv fått uppleva
kan du alltid föra vidare.
Ibland märker du det nästan som en viskning.
Som om någon sitter där på din axel och påminner dig:
“Glöm inte tunnbrödet.”
Den stilla tanken
Vissa saker behöver inga recept.
De går i arv genom minnen.
En eld.
En kaffepanna.
En enkel smörgås i skogen.
Och någon som en gång visade hur man gör.