Du kan ibland tänka på människor som bar en styrka
som nästan är svår att förstå idag.
Inte den sortens styrka som syns på bilder.
Utan den som bara levs varje dag.
Du ser henne framför dig.
En kvinna på ett kronotorp.
Mark som ännu inte riktigt är åker.
Stubbar som ska bort.
Barn föds i huset.
Men livet stannar inte.
Redan några dagar senare står hon där igen.
Med stubbrytaren i händerna.
Marken ska brytas.
Jorden ska bli brukbar.
Inte för att någon kräver det.
Utan för att livet på ett torp fungerar så.
Den lilla sprickan i modet
Så stark att nästan inget verkar skrämma henne.
Men två saker gör det.
Åskan.
Och ryssen.
Resten möter hon bara som det kommer.
Den stilla bilden
Tiden går.
Åren passerar.
Och när du ser platsen idag har naturen börjat ta tillbaka marken.
Det som en gång bröts upp
har sakta vuxit igen.
Den djupare nyckeln
Men något annat växer inte igen.
Minnet av dem som en gång stod där
och gjorde jorden brukbar.
Deras arbete finns kvar i berättelserna.
Och i dem som fortfarande minns.