När du växer upp i skog och byar finns det ibland saker
som inte riktigt går att förklara.
Inte spöken.
Inte sagor heller.
Mer något som bara finns i berättelserna.
Hos er fanns något som hette Pepen.
Ingen visste riktigt vad Pepen var.
Inte som Näcken.
Inte som Vittra.
Men alla visste ändå vad det betydde.
Farmors ord
När någon gick ensam i mörkret
eller gjorde något man kanske inte borde
kunde farmor säga lugnt:
“Pepen tar dig.”
Och då blev världen genast lite större.
Skogen lite mörkare.
Stegen lite snabbare på vägen hem.
Barnens fantasi
Ni såg aldrig Pepen.
Men ni visste att han kunde finnas där.
Bakom en gran.
Vid vägen.
I skogskanten när kvällen kom.
Och när någon hade tjuvrökt eller gjort något annat dumt
kunde tanken dyka upp igen:
Tänk om Pepen ser.
Den lilla nyckeln
Sådana väsen fanns ofta förr.
Inte för att skrämma barn.
Utan för att ge världen lite ordning och fantasi.
Den stilla tanken
Och det märkliga är att sådana saker lever länge.
För även när du själv blivit vuxen
och fått egna barn
så vet de också vem Pepen är.