Du kanske någon gång har följt med ut i skogen en tidig morgon.
Inte för att promenera.
Utan för att hämta hem det skogen ger.
Några hinkar packas.
En mugg att plocka med.
Lite fika i en korg.
Resan dit kan vara ett litet äventyr i sig.
Du kanske sitter trångt någonstans – i en sidovagn, på en bänk eller på en filt bland väskor och hinkar.
Någon skrattar.
Någon berättar vart ni är på väg.
När ni kommer fram börjar arbetet.
Någon hittar de första bären.
Någon ropar:
“Här är det fullt!”
Hinkarna fylls sakta.
En del plockar lugnt.
Andra rör sig genom blåbärsriset nästan som en skördetröska.
Muggen går snabbt upp och ner.
Efter en stund kommer den bästa stunden.
Fikat.
Ni sitter där mitt i skogen.
Lite blå om fingrarna.
Lite trötta i ryggen.
Men kaffet och smörgåsen smakar bättre än någon annanstans.
Och skrattet går lätt.
När ni åker hem igen är hinkarna tunga.
Sylt och saft för vintern ligger nästan redan i dem.
Den lilla nyckeln
När alla hjälper till räcker skogens gåvor långt.
Men det som ofta räcker ännu längre
är minnena från dagen tillsammans.
Den lilla bilden som stannar kvar
Och du kanske minns en sak till.
På vägen hem somnar du.
Djupt.
Så djupt att när de lyfter upp dig ur den överlastade sidovagnen
är du nästan lite plattare än när ni åkte.
Men lycklig.