Du befinner dig i en period där allt går tungt.
Tankarna snurrar.
Kraften räcker inte riktigt till.
Det som förr var enkelt känns plötsligt långt bort.
Du anlitar en snickare.
Egentligen handlar det om ett jobb som ska göras.
Men ganska snart märker du något annat.
Han kommer varje morgon.
Börjar arbeta direkt.
Mäter. Sågar. Bygger.
Lugnt. Stadigt. Utan att tveka.
Du står bredvid ibland och tittar.
Inte för att du måste.
Utan för att det gör något med dig.
Hans tempo smittar.
Hans fokus smittar.
Hans rörelse påminner dig om något du själv tappat bort.
Sakta händer något.
Du börjar orka lite mer.
Tänker lite klarare.
Tar tag i saker igen.
Inte för att han bar dig.
Utan för att han bar rörelsen tills du orkade bära den själv.
Tiden går.
Och en dag märker du att du går snabbare än honom.
Tänker snabbare.
Driver mer.
Plötsligt känns han… långsam.
Du ler lite åt tanken.
Han har inte förändrats.
Det är du som har gjort resan.
Reflektionsruta
- Vem har varit din “snickare” i en tung period?
- Vem har burit rörelse i ett rum när du själv saknade kraft?
- Finns det någon som idag står bredvid dig och lånar tempo av dig?
- Hur kan du vara den personen – utan att bära, men genom att visa rörelse?
Fördjupande tanke
När det regnar på prästen
skvätter det på klockaren.
Energi, tempo och hållning smittar.
I ett arbetslag.
I en familj.
I ett möte.
Ibland räcker det att någon fortsätter bygga
tills du minns hur man gör.
Vad väcktes i dig här?