En nyckel om uppmuntran och varför små ord kan ge stora steg.
“Spring fort så räknar jag.”
Berättelsen
När du var barn kunde du ibland få ett litet uppdrag.
Hämta något.
Gå ett ärende.
Springa bort till boden.
Då kunde en mamma säga:
“Spring fort så räknar jag.”
Och när du kom tillbaka stod hon där och sa:
“19… 20!”
Du visste egentligen inte när hon började räkna.
Men det spelade ingen roll.
Det viktiga var något annat.
Du kände att hon väntade på dig.
Och att du nästan hade klarat det.
Det där lilla knepet gjorde något märkligt.
Det blev roligt att springa.
Det blev roligt att komma tillbaka.
Och man lärde sig något viktigt utan att någon sa det högt:
När någon tror på dig
springer du lite fortare.
Nyckeln
Uppmuntran behöver inte vara stor.
Ibland räcker det att någon räknar.
Reflektion
Ta en liten stund.
• Vem i ditt liv “räknade” när du växte upp?
• Finns det någon i din närhet som skulle springa lite fortare om du gjorde samma sak?
• Hur ofta visar du andra att du väntar på deras steg?
“Människor rör sig snabbare när någon står och väntar.” — Svärdet