Ibland behöver du en plats där du kan prata utan att någon svarar.
En plats där du kan säga det som blev kvar.
En del människor går till en grav.
Andra sätter sig på en bänk vid en sjö.
Du kanske går till ett träd.
Ett träd du planterade för någon som betydde mycket för dig.
När du står där kan du prata lite om livet.
Om det som går bra.
Om det som är svårare.
Du kanske ger trädet lite extra vatten.
Rättar till jorden runt stammen.
Ser hur nya blad kommer varje vår.
Och då slår det dig ibland att något märkligt händer.
Det som en gång var en människa i ditt liv
har blivit något som fortsätter växa.
Grenar som sträcker sig mot himlen.
Rötter som går djupare i jorden.
Och kanske tänker du ibland:
Här står du nu.
Fortfarande i mitt liv.
Bara i en annan form.
En del människor kanske tycker att det låter lite tokigt.
Men de som har prövat vet något annat.
Ett träd kan ibland bära minnen bättre än sten.
För stenen står still.
Men trädet fortsätter leva.
Den stilla nyckeln
När du planterar ett träd för någon du saknar gör du något vackert.
Du låter sorgen få rötter.
Och du låter minnet fortsätta växa.
Slutraden
Och varje gång vinden rör vid grenarna
kan du nästan känna att någon fortfarande nickar åt dig.