Där nycklarna föddes
Min far drömde om att bli konstnär.
Så när första pojken kom fick han heta Vincent.
Efter Van Gogh.
Sedan kom jag.
Och då blev det genast svårare.
Vincent och… Knut?
Vincent och… Per?
Det gick inte ihop.
Just då jobbade far tillfälligt som målare hos en man som hette Bo.
Och när man i Norrland frågade:
“Var jobbar du?”
kunde man svara:
“Där i Boisses.”
Så blev det:
Vincent och Bois.
Sedan kom nästa pojke.
En bil som var populär då hette Lloyd.
Så han fick heta Lloyd
Sedan kom en till.
Far hade hört om någon rysk massmördare som hette något med -witch.
Så det blev Lligowitch i huvudet.
Men till slut landade det bara i:
Lligo.
Sedan kom ännu en.
Far sa:
“Fan, nu kom en till.
Han får heta Femte.”
Prästen vägrade vid dopet.
Mor sa:
“Andre.”
Så det blev Andre.
Och sist kom syrran.
Då sa far:
“Nu får det duga med ungar.”
Så hon fick heta:
Duga.
Och av alla syskon var det hon som kom längst i karriären.
När cheferna presenterar henne säger de fortfarande:
“Här har ni en flicka som heter Duga.”
Ingen glömmer henne.
Eller hennes namn.
🔑 Nyckeln
En del människor föds rakt in i ett släktträd.
Andra föds rakt in i en berättelse.
“Vissa namn är inte valda. De är levda.” — Svärdet